Anton Stenmark i Zmigrod

När jag anlände inkvarteringen så var det full rulle direkt då jag skulle ut redan första kvällen, bara att kasta in mina väskor på rummet och byta om.

Jag blev tilldelad min guide, Pavel, som jag under vistelsens gång lärde känna och var mycket nöjd med honom som guide.

Det bjöds på god mat och en helt otrolig jakt på riktigt fina jaktmarker.

Efter tre kvällsjakter och två morgonpyrscher hade jag nu kommit fram till tredje dagens morgonpyrsch. Vi smög oss ut i mörkret i den skog som ledde fram till en stor äng där vi tidigare sett flertalet hjortar med tillhörande hindar och kalvar. Hjortarna var redan vakna och hela skogen dånade av brunstiga hjortars bröl, några långt borta, några väldigt nära. Pulsen stiger relativt till vårat närmande av fältet. Vi kommer fram och det är fortfarande mörkt, vi hör hur dom är där ute på fältet och inne i skogen. Det är en fin morgon och solen börjar stiga. Så gör också dimman och så snart det blivit ljust nog att urskilja vilt från buskage tätnar dimman och det enda vi kan gå på nu är hörseln. Vi hör säkert tio olika hjortar på olika avstånd men en av dom är betydligt närmare än de andra. Han står runt 70 meter ut på fältet med sin hord hindar men dimman gör att vi inte ser honom, men också att han inte ser oss. Vi hör hur han börjar ta sig bortåt, ute på fältet längst skogsgränser där vi står. Med dimman som skydd följer vi hans bröl och stannar så fort han tystnar, går så länge han brölar. Solen stiger och det börjar ljusna mer och mer, vi skymtar till och från någon hind genom dimman som börjar lätta en aning. Dom håller ett stadigt tempo och vi försöker hänga med i det höga gräset längst skogskanten. Nu har vi pyrschat i trettio minuter och klockan börjar närma sig 06.00, det är också det klockslaget jag hittills erfarit att viltet nästan på sekunden rör sig från fälten och in i skogen för att söka skydd. Och så är även fallet denna morgon. Vi har hamnat efter en aning och horden tar sig in i skogen framför oss. Vi tar skydd bakom ett par ungbjörkar femtio meter ut på fältet och väntar ifall dom skulle ändra sig och ta en sista sväng ute på fältet. Dom står ju trots allt kvar precis innanför skogskanten, vi kan höra dom. Dimman ligger fortfarande ute på fältet och efter ca fem minuters väntan ser vi, likt klipp ur en saga, hur en siluett gör sig allt mer tydlig genom dimman ute på fältet. Det är en stor hjort som kommer rakt mot oss. Pulsen ökar. Bakom honom följer hans hord av hindar och helt plötsligt har vi två stycken kapitala hjortar och ett trettiotal hindar på bara fyrtio meters avstånd. Mitt framför oss springer de runt i en stor klunga och jagar varandra. Jag kan inte annat än att bara stå där och ta in och häpnas av upplevelsen. Vi konstaterar att ena hjorten är skjutbar och jag väntar på ett läge att skjuta men lika plötsligt som dom kom ut ur dimman försvann dom igen. Vi står en stund men bestämmer oss för att ta oss tillbaka samma väg vi kom, längst fältet och tillbaka in i skogen. Bilen står en bra bit upp i skogen och vi sätter oss i den och kör några hundra meter i samma riktning vi precis pyrschat. Vi kliver ur och börjar gå längst en stig ut mot fältet igen. Efter ett par hundra meter skymtar vi två hjortar som följer varandra, ej skjutbara så vi iakttar. Dom går i varandras spår och passerar oss bara på omkring femtio meter och försvinner. Vi fortsätter och kommer till slut fram till skogskanten men denna gång med några hundra meter träsk som skiljer oss och fältet åt. Solens strålar letar sig igenom trädkronorna och helt plötsligt ser vi vänster om oss ute i träsket en rejäl krona stickandes upp ur den höga vegetationen. Vi gör oss beredda och ser även några av de hindar han följer. Han gör sig synlig mellan vassen och han ser fin ut och Pavel säger till mig att han är skjutbar. Han går med perfekt bredsida på ca femtio-sextio meter och vid nästa vassöppning försöker Pavel locka fast honom. Utan att bry sig om Pavels lock lunkar han vidare men vi får en chans till bara tio meter fram och denna gång lyckas Pavel locka fast honom precis under ett träd som gått av på mitten. Där står han nu. Morgonen har varit helt fantastisk och läget är nu perfekt. Jag säkrar av och skjuter. Jag laddar snabbt om med en ny kula i loppet men utan att behöva nyttja det. Han vänder rakt ut i träsket men hinner inte mer än trettio meter innan han ligger. Känslan är enorm. Vilken morgon. Pavel ler mot mig, gratulerar och säger, "good shot". Vi tar oss ut i träsket, under det fallna trädet och följer blodspåret. Där ligger han. Min första kronhjort. Som vanligt blandade känslor. Medan Pavel letar efter kvistar, en för att lägga på skotthålet, en i munnen på hjorten och en att sätta i in basker, går jag fram och tittar på honom. Jag vänder upp honom för att ta mig en titt och även se på hur skottet tog. Först kunde jag inte annat än att konstatera vilket fantastik fint och majestätiskt vilt kronhjorten är, jag kunde även instämma med Pavels kommentar vid skottillfället, nämligen, "good shot". Skottet satt precis där jag tänkt, precis bakom bogen och igenom båda lungorna.

Hjorten tas om hand och när kronan sedan är kokad, torkad och bedömd får jag den glada överraskningen att min hjort uppnått medalj enligt CIC, bronsvalör.

Jag hade ett par jaktdagar kvar och vi beslöt oss för att sikta in oss på vildsvin men även antingen dov- eller kronkalv. Det bjöds på många fina jaktsekvenser och en handfull chanser men jag kom aldrig till skott. Otroligt nöjd ändå. Jag pratade med Pavel och vi uppskattade att vi sett minst 120 och upp emot 150 kronvilt, ett fyrtiotal dovvilt, fem-sex rådjur, tre vildsvin och ett par mårdhundar. Summa summarum, en helt fantastiskt jaktupplevelse på otroligt fina och viltrika marker. Jag vill definitivt tillbaka, och denna gång på jakt efter dovhjort. Jag kan inget annat än rekommendera detta för de som har råd att göra en sådan resa, det är för min del ett minne för livet!